Känslan

Känslan av att sitta med sitt nyfödda barn.
Minns ni den ?
Jag har lite svaga minnen från de första dygnen tillsammans med John, men ungefär från att det här fotot togs så började min hjärna fungera igen.
Min mamma tog den här bilden på hennes första besök på BB, dag 3.

Gud vad allting kändes konstigt.
Trots att man bara levt ett par dygn tillsammans med sitt barn förstod man att livet aldrig mer blir sig likt. På ett alldeles underbart sätt.
För att inte tala om när vi kom hem efter fem dygn på BB.
Aldrig har jag känt mig så vilsen i mitt eget hem.
Fem dagar borta från lägenheten och inget var sig likt. Jag tittade på allt med helt nya ögon. Vårat nya liv var bara konstigt, upp och ner och helt fantastiskt.

Åh, alla besök som var helt underbara. Då kändes allt inte så konstigt längre, precis normalt snarare. Men när besöket gått hem, då vi satt i soffan med John mellan oss och konstaterade att detta är vårt nya liv. Mamma, pappa, barn.
Holy Shit! blandat med känslan av att; Har livet någonsin varit på ett annat sätt. Alla åren utan John försvann i ett litet kick.

Något annat konstigt var att vi aldrig var oroliga eller nervösa över hur man gör när man är mamma eller pappa. Allt som hade med spädbarnsskötsel att göra kändes fullkomligt normalt. Som att man hade en manual i huvudet redan från födseln.

Undrar hur känslorna ter sig denna gång.