Sant så sant

Emellanåt läser jag en blogg som heter Stina-Lee.
En av de stora bloggarna vi har i Sverige och Stina är en ung tjej som ganska nyligen blivit mamma.
I natt skrev hon ett klockrent inlägg om "Varför ska man skämmas för sin lycka?".
Ett utdrag :

Det skulle vara fruktansvärt smärtsamt att amma och bebis skulle minsann suga mina bröstvårtor sönder och samman samt hålla oss vakna flera dygn i sträck. Zombies skulle bli vårt andranamn och personlig hygien ett minne blott. Och det där med städningen: "Man hinner varken diska eller städa. Stora diskberg kommer att bildas och det är lika bra att ni vänjer er redan nu vid lite damm i hörnen". Och klassikern "Sov nu, för det kommer ni då rakt inte att få göra sedan". Om man mot förmodan inte alls upplever allt det där som alla varnar en för så får man ett "vänta du bara..." slängt i ansiktet.

Jag känner igen mig i väldigt mycket hon skriver.
Jag har ogärna pratat om vilken snäll bebis John var, hur bra jag mådde och hur pigg jag var den första tiden osv...Det kändes nästan som att om man inte gnällde om hur man hade det så behöver man inte berätta alls, för då ville ingen lyssna.

Jag tror det handlar om typisk svenskhet. Vi har väldigt svårt för att glädjas för andra, och speciellt kanske om man har det/har haft det tufft själv.

Vad tror ni ?